Dagen igår började så bra. Fick gjort massor på jobbet och sen åkte jag direkt till Stockholms Katthem där jag volontärjobbar. Har varit sjuk så det var ungefär en månad sen jag var där sist och därmed var det massvis med nya katter som jag inte träffat förut. Många riktigt sociala och mysiga. Riktigt trevligt att vara där igen! Kom iväg därifrån vid cirka kvart i nio och när jag gått av pendeln hemma var jag sååå glad att äntligen vara hemma snart. Blir så väldigt lång dag när man börjar jobba vid 7 och sen är igång nonstop till så sent på kvällen.
Iaf, går sista metrarna fram till min port och det är nu det börjar. Mardrömmen. Gräver runt med handen i väskan efter mina nycklar. De finns ingenstans. Letar och letar, känner på min port som är låst, och fortsätter leta. Det skramlar inte ens i väskan som det brukar när man kommer åt närliggande saker. De finns inte där.
Min port är så klart en sån utan kod. Den är upplåst på dagarna och låses automatiskt vid 21 på kvällen så man måste ha nyckel för att komma in. Jag står därför ute i snön och tömmer väskan helt på innehåll. Känner i alla jackans fickor men får tillslut acceptera att nycklarna är inte med hem. Aaaaaaaaaaaaaaaah this is not happening to me!!!! Börjar fundera på när jag hade dom sist. Kommer ihåg att jag, när jag skulle hem från jobbet, la dom på skrivbordet medans jag packade ihop allt annat som skulle med hem. La jag tillbaks dom i väskan? Nej, jag tror inte det. Fasen alltså!! Mitt jobb är en timmes resväg hemifrån, på dagtid när pendeln går ofta. Vågar knappt tänka på hur lång tid det tar att åka med väntetider och allt så sent på kvällen. Och in i byggnaden kommer jag ju ändå inte utan en nyckel, som ju så klart sitter på knippan tillsammans med övriga nycklar.
Börjar nu ringa. Inleder med att ringa numret till min hyresvärds serviceanmälan. De har ju så klart stängt så sent och hänvisar till hyresvärdens journummer som ska finnas i alla portuppgångar. Nu står ju jag utanför porten. Kan inte läsa av den pyttiga texten på informationsbladen som sitter därinne. Att de på telefonsvararen inte kan läsa upp numret tror jag mest är för att jävlas. Man ska liksom känna att man är såååå nära att få tag på nån som kan hjälpa till men icke att man ska nå ända fram. Ringer till en allmän låsjour istället för att kolla om det går att komma in utan att bryta upp hela dörren. Det gör det inte. Så klart. Sån tur ska vi INTE ha. Eftersom jag är så pass säker på att nycklarna ligger på mitt skrivbord på jobbet så är det inte riktigt ett alternativ att betala för att få min ytterdörr uppbruten så att den sen måste bytas ut dessutom.
Nej, nu får vi ta till plan B. Börjar ringa mina vänner för att se om jag kan sova på nåns soffa en natt. Första personen svarar inte. Ringer igen – inget svar. Ringer nästa – inget svar. Prövar igen – fortfarande inget svar. Nu börjar paniken lite grann krypa sig på om man uttrycker sig milt. Ringer nästa – inget svar. Ringer igen – inget svar. Aaaaaaaaaaaaaaah alla kan väl fasen inte sova vid 22??! Ringer ytterligare en – inget svar nu heller. Nu är det jobbigt. På riktigt. Det är ju inte som att det är en varm skön sommarnatt precis. Och inte en människa syns till i området som iaf kan släppa in mig i porten där det är varmt och journumret finns. Oh no, här ska vi se hur tjejen klarar detta på egen hand. Lös dina egna problem, liksom.
Ringer tillslut den kollega som bor närmast mitt jobb. Tack och lov svarar hon! Förklarar läget och hennes reaktion är: ”Oj! Vad gör du nu?” Jag har väl inte riktigt ett särskilt välformulerat svar på den frågan. Men vi kommer fram till att jag ska ringa efter en taxi och åka till henne, låna hennes jobbnyckel och åka till jobbet och hämta mina egna. Skulle det mot förmodan vara så att de inte finns på jobbet så kan jag åka tillbaka till henne och sova där. Lägger på och är lite lättad att jag har en plan. Det är skönt med planer! Då kan man försöka förtränga paniken genom att göra allting lugnt och metodiskt. En sak i taget.
Ringer efter taxi. Ger dom min adress och hon säger att hon ger mitt nummer till chauffören ifall han inte hittar. Absolut, säger jag. Lägger på och tror vi inte att min mobil dör nu???! Jojomänsan vet ni, nu är Kalisos batteri helt uttömt. Så där står jag. Mitt i snön och kylan lite efter kl. 22 på kvällen och kan inte ringa nån och ingen kan nå mig. Things just keeps getting better, liksom! Den där lättnaden från två sekunder tidigare är som bortblåst kan jag meddela. Fy faaaan alltså! Kan inte sluta tänka på att; ”Tänk om taxichauffören inte hittar och bommar resan eftersom han inte får tag på mig. Då står jag här och är fast. Vad faaaaaan gör jag då??!!” Ja, vad gör man?? Är det nån som har ett bra förslag? Vi har inga hotell nära där jag bor som man enkelt kan slösa pengar på.
Det blir en nervös, överstressad väntan på en eventuell taxi. Tillslut vid runt halv elva dyker den upp. Med en chaufför som är riktigt upprörd över att jag inte svarar i min telefon. Det är ju precis just det man behöver i det här läget; en okänd människa som ska halvt skrika åt en. Förklarar situationen men han är fortfarande sur. Får iaf låna hans laddare så att mobilen kan få sig lite batteri. Äntligen på väg till heeelt andra sidan stan för att låna nyckel! En halvtimme senare, och över 600 spänn fattigare, går jag av i Bromma. Får låna hennes nyckel och beger mig sen iväg mot jobbet. Hon bor som tur är inom gångavstånd så det är med hjärtat i halsgropen jag halvt springer till jobbet, går in och TACK OCH LOV ligger mina nycklar på mitt skrivbord och väntar på mig. Åååååååååh har aldrig varit så lättad i mitt liv tror jag!! Nästa så jag började grina efter att all panikstress släppte. Andades några djupa andetag och begav mig sen mot tunnelbanan.
Det var ytterst frestande att återigen ta en taxi för att snabbare komma hem. Men tyckte att 600 kr var ett tillräckligt högt pris för min glömska och dumhet. Så klart hade jag precis missat pendeln när jag kom till centralen så fick vänta 30 min på nästa men där kan man iaf stå och vänta inomhus. I det läget är man glad för det lilla! Kvart i ett på natten kunde jag ääääääääääntligen sätta nyckeln i låset till lägenheten och gå in. Katterna bokstavligt talat flög på mig. De brukar ju få mat vid 18-tiden annars så de hade väl undrat vart tusan jag tagit vägen. Gav mat till dom, sen ut med linserna, tvättade bort sminket och sen kraschade jag totalt i säng. Sov som en stock fram till klockan ringde imorse, två timmar senare än vanligt. Fanns liksom inte en chans att jag skulle ta mig upp kl 5 imorse och bege mig till jobbet. NO WAY IN HELL! Tur att jag har ett kontorsjobb där man kan flexa lite.
Så nu sitter jag här på jobbet och är alldeles seg i hela huvudet. Vilken tur att det ändå löste sig tillslut igår!! Från och med nu ska jag alltid dubbelkolla innan jag går från jobbet att nycklarna är med. Inte en gång till att jag upplever gårdagens ångest! Fy fasen… Ikväll blir det jag som lägger mig tidigt!