Försökte skriva

Igår kväll hade jag återigen en massa saker som snurrade i huvudet. Var ute och gick på eftermiddagen för att försöka rensa lite i skallen men det hjälpte knappt. Så satte mig med penna och block hemma i soffan under tiden som jag slötittade på tv. Fick dock ingen ordning på någonting och det blev aldrig en fullständig text av det hela.

Jag brukade skriva väldigt mycket tidigare. Kanske allra mest under gymnasieåren men även under åren som följde. Nu för tiden blir det ganska sällan men när jag väl skriver brukar det bli en del olika texter. Känner ofta att jag skulle behöva få orden på papper så man liksom kan sätta punkt och bli av med dom men det är inte alltid det vill sig. Som igår. Började istället gå igenom mina diktblock och läsa gamla grejer. Spännande hur man kommer ihåg hela situationen som var när man skrev en specifik text. Vad som kändes. Vem som kändes. Flera är dock ett enda hopkok av allt möjligt. Sammanblandade historier och minnen som ändå skapar någon form av helhet tillsammans. Ofta blir de mindre jobbigt privata om man mixar lite. Får en att känna sig mindre naken.

Texten nedan var jag tvungen att läsa igenom flera gånger. Tror inte att den nödvändigtvis ger andra som läser den speciellt mycket sammanhang, den är rätt rörig kan jag tycka. Men för mig är den väldigt laddad. På ett jobbigt, men samtidigt ganska skönt, sätt. Jag skrev den för massor av år sen men ändå känns den väldigt aktuell när jag läser den igen. Väldigt mycket minnen är samlade där i.

Regnet sköljer bort alla känslor
Dränker allt som lever i ett smatter
som från ett maskingevär
och inget kan nå fram
ta sig in
under min tjocka gråa regnjacka
Jag placerar mig i mitten
centralt
Låter mig renas
och här kan jag se alla försök
att närma sig
För jag står i mitten
Bara fält åt alla håll och ingen kan smyga sig
inpå skinnet
obemärkt
osvald
av mitt regn och mitt maskingevär
Inte ens du
Mitt fält är färgat rött
som i en fruktansvärd mardröm
men hellre dom
än jag
Jag låter regnet smeka min hud
och försöker glömma
hur dina fingrar brukade följa samma väg
Nerför min hals
mot magen
och sen vidare
vidare
Jag tvättar och tvättar
skrubbar och skrubbar
i mitten på mitt röda fält
och jag vill aldrig att regnet
ska sluta falla
Aldrig lämna mig
med dina händer kvar
i håret
För jag vill bli av med dig
och alla dina fingeravtryck
Så regna regna regna!
Låt min värld
få fortsätta vara röd
så att jag äntligen
kan släppa taget
och få min egna hud
tillbaka
…

Får se om jag kan få nåt skrivet under veckan. Det går sällan att tvinga fram så vi får se lite hur det blir. Annars får jag se till att pyssla eller nåt istället. Att hålla händerna upptagna brukar hjälpa för att tysta tankarna. Det ger sig, i vilket fall. 🙂