Så länge jag kan minnas har jag bitit på naglarna. De har varit max några få millimeter långa på alla fingrar i princip hela mitt liv. Röda, såriga och ömma. I kortare perioder har jag lyckats sluta, för att efter ett tag halka dit igen. För en fyra år sen lyckades jag spara ut så att jag hade långa fina naglar på alla fingrar. Efter några månader gick en nagel av och då var det kört. De rök en efter en. I stressiga perioder är naglarna alltid ännu kortare än annars, fast man knappt tror att det går att få dom kortare. Det går alltid att göra dom lite kortare.
Sen över ett år tillbaka har jag haft fina långa naglar på tummarna samt lång- och ringfingrarna. Dessa sex fingrar är i särklass lättast att sluta bita på. Alltid dom som blir långa först. Pek- och lillfingrarna å andra sidan… ooooh vad svåra dom är att få långa!!
Men nu, minsann! Nu har jag låtit bli att bita på dom under lite över en månad. Och jag kunde inte vara mer stolt!! 🙂 Högerhandens naglar har hunnit växa lite mer än vänsterhandens men på båda är mina stackars misshandlade naglar ändå på väg upp. Det är en bit kvar innan de är långa och fina men det här är ett stort steg i rätt riktning. Och det gör mig helt lycklig! 🙂 Nu jäklar ska jag se till att jag har långa fina naglar på alla fingrar och helt sluta bita en gång för alla. Man får övervinna sina monster lite så där ett i taget. Så är alla besegrade tillslut. 🙂
Heja mina naglar och heja mig! 🙂
gutterflower.home.blog 